marbor

Min kära far ringde föresten igår och önskade en god jul.
Det kändes gott att prata med honom samtidigt som det knep
åt kring hjärtat...han lät ledsen, trött och less.
Det är första gången jag pratar med honom sedan han ringde
i början av oktober och talade om att han kommit fram till
Venezuela och jag har haft funderingar kring hur det varit med
honom eftersom man inte hört något.
Man har ju inte kunnat kontakta honom heller eftersom hans dator
är trasig och mobilen vart stulen. Men nu hade han fixat en ny
telefon. Och internet kan han komma åt via ett café som visst
har internetuppkoppling. Men han sa att uppkopplingen var så
dålig och så slö så skulle han tävla emot den i snabbhet så skulle
pappa vinna. Och då är uppkopplingen slö! (pappa är väl inte den
snabbaste på denna jord med sina dåliga knän)
Dessutom hade han åkt på bältros igen. Han har visst haft det en
gång redan, då med utslag, och medicinerat. Men om detta har han
inte sagt ett ord till oss!
Nu hade det blossat upp igen men utan utslag. Han hade ont och
det kliade. Medicinerna han åt förra gången hjälper visst inte denna
gång och jag sa åt han att uppsöka läkare. Det finns säkert andra sorters
tabletter han kan få att äta.

Det här är så typiskt min pappa. Det händer en massa saker och han
berättar inte om det för han vill inte oroa. Sen får man reda på det i efterhand
vilket gör att man istället oroar sig hela tiden. Det kan ju hända honom vad
som helst utan att han berättar.

Ta bara den gången när han hade ramlat överbord, fastnat med benet i en
tamp och vart hängande utanför relingen...ensam...efter mycket om och men
så kom han väl loss men med en värkande och säkert halft om halft trasig höftled.
Det enda han berättar är att han har ont i höften men inte varför.

That's my dad folks!
Men jag älskar honom :-)