marbor

Jag är inte ett dugg rädd för spöken eller andra konstiga
varelser så som monster i garderoben, krokodiler
under sängen eller sjömonster.
Faktiskt så tror jag inte ens på att dom existerar, försök
övertyga mig den som kan.



Men ibland hamnar man i situationer då man börjar
tvivla lite smått.

En sådan gång var när jag låg och sov. Jag vaknade och
hörde ett swoschande läte utifrån hallen. Först tänkte jag
att jag hade drömt, men sekunden senare så spetsade jag
öronen, drog upp täcket en bit emot hakan och stirrade
upp i taket...jag var på helspänn.

Lätena jag nu hörde var:
"dam da dam da dam" mot golvet i hallen. Sen vart det tyst
och sen:

Swwwwosschhhh....tyst...dam da dam da dam....och så
om igen.
Jag ropade pipigt upp mot taket:
"Gå och lägg er"....i hopp om att det var någon av grabbarna
som höll på med något. Framför allt då den yngsta eftersom
han hade (har) en förmåga att gå i sömnen.
Men jag fick ingen respons.

Till sist tog nyfikenheten överhand och jag gläntade på dörren,
kikade ut och föll sen i skratt.

Lätena kom ifrån katten. Den katt jag hade då (Prosit) hade
alltid en massa hyss för sig.
Denna natt hade hon kommit på att man kunde ta sats från
ena änden av hallen...springa snabbt (dam da dam da dam)
och sedan hoppa upp på sonens nylonjacka, som låg på
golvet, och sedan åka rutchkana fram på den. När den stannade
tog man bara ny sats.

Jag stängde tyst dörren, lyssnade en stund till och försökte somna
om, men det var inte så himla lätt eftersom fnisset satt i halsen
så fort jag hörde ljuden från hallen.