marbor

Övar på att bli en struts i mitt nästa liv.




Jag måste ha missuppfattat hela vitsen med personalmöte.
Jag trodde faktiskt att det var ett tillfälle där man i lugn och
ro skulle kunna ta upp problem på arbetsplatsen, komma
med förslag på förändringar, ta upp allmän information mm.

Jag trodde också att det man där tar upp i förtroende med
sin chef och sina arbetskamrater skulle stanna där...i gruppen.
Men nu har det visat sig att så är det inte alls. Iallafall inte när
man arbetar som personlig assistent.
Nej då fungerar det som så att då har man små "informations-
löpare" som suger upp åsikter och sedan glatt förmedlar det
vidare i form av rent skvaller.
Och som vi alla vet så fungerar skvaller inte så bra om det man
nu vill föra fram ska föras fram i oförändrat skick. Det är ju lite
svårt att komma ihåg tonfall, gester, mimik osv vilket gör att det
som skvallras fram inte har mycket gemensamt med det som
sades från första början.
Det är som "visk leken"


Sedan ska då jag stå där och få höra:
"Tänk att A sa så om mig"
"HUR KAN B bara sitta och klaga på C på det viset?"
"Om D säger så så är hon inte välkommen hit att jobba mera"

och så vidare och så vidare.
Sen ska då jag försöka föklara att NEJ! Det var inte så det gick
till, bara för att rädda mina arbetskamrater som blivit felciterade.

Jag blir så trött...två kvällar i rad nu har jag fått höra saker, rädda
kollegor och rätta till missförstånd.

Bättre vore om det som sägs på dessa möten stannade där, i gruppen.
Men det lär väl aldrig hända...istället kommer det väl bli så att ingen
vågar säga något alls och då är ju halva vitsen med mötet borta.