marbor

Fick lite känning i en tand idag. Vilket osöööökt fick mig
att minnas en händelse då jag var kanske 13-14 år.
En kompis till mig och jag var runt på stan och kikade.
Vi var rätt trötta båda två. Jag hade sovit hos Helena på natten
och hon bodde i ett eget hus på gården.
Eller eget och eget, hennes rum var vägg i vägg med kenneln som
hennes föräldrar hade. Så natten bestod av att få skäll. Av inte bara
en utan mera ett dussin hundar.
Så vi var ganska trötta där vi gick. Och när man är tjej, tonåring och
trött så blir man liksom automatiskt hysteriskt fnissig.

Vid trottoaren där vi gick så hade Folktandvården sin mottagning.
Trappan in dit hade ett ganska så högt trappsteg. Idag skulle det
aldrig tillåtas för folk i rullstol hade ju inte en chans att ta sig in.
Men då var det ok...dom fick väl kräla in antar jag.

Iallafall så precis när vi skulle till att gå förbi den där dörren så
fullkomligt rasar det ut en man där. Han hade väl öppnat dörren och trodde
att steget ut i verkligheten skulle vara ganska enkelt, men tji fick han.
Han trampade luft ett tag innan han landade i en hög framför våra fötter.
Första reaktionen blir ju lite chockartad. Vi var trötta, vi insåg inte vad det
var som dimpit ner vid våra fötter och vi vart tysta. Stirrade på högen där
på marken, vred på huvudena och tittade på varandra som för att liksom
fråga den andre "Vad hände där?"...och så kom det. Bubblandes från tårna,
vridandes och slingrandes genom kroppens alla celler och så ut..genom
munnen, genom ögonen...vi skrattade så tårarna rann. Vi kröp ihop med händerna
för våra magar och kved...högen låg kvar, väntandes på något.
Till sist hade väl högen ledsnat på att vänta och började låta:
-Jag förstår tjejer, det måste ha sett tokigt ut. Men kan ni gå in och ringa
ambulansen för jag har nog brutit benet.

Vi tvärtystnade. Tittade på högen som nu började få formen av den man det
faktiskt var. Och han såg ut att ha ont...riktigt ont.
Helena sprang in och bad receptionisten ringa ambulansen, jag stod kvar med
mannen och skamen.

Dagen efter letade vi upp mannen på sjukhuset och han hade mycket riktigt
brutit sitt ben. Vi hade med oss en blomma och kinderna blossade av skam.
Men mannen vart glad, mannen förstod vår reaktion. Mannen var därefter våran
hjälte och idol.