marbor

Strax blir jag hämtad för en tur till Västerås.
Jag (som många andra) är en sådan som gärna vill betala
min del av bensinkostnaden. Oftast får jag också göra det,
medans andra kan vara lite bångstyrga och inte vill ta emot
pengarna.

"Men vi skulle ju ändå åka själva", är den vanligaste kommentaren.

En gång fick jag skjuts till Uppsala. När vi gjort det vi skulle och var
på väg mot bilen så halade jag fram en hundring och skulle göra
rätt för mig.

"Men nej", sa dom. "Vi skulle ju ändå hit".

"Tar ni inte emot pengarna så GÅR jag hem", säger jag med förhoppningen
om att dom då ska tycka synd om mig och ta emot pengarna.

"Men lilla du, inte kan du väl GÅ hem" skulle dom tänka.

Men vad händer?
Jo dom hivar in sakerna i bilen, sätter sig i den ...och ÅKER!!!
Kvar står en mycket snopen Mia. Och när dom inte kommer tillbaka
så blir man ju lite arg. Svär en ramsa och så knatar man iväg mot
närmsta busshållplats.
Går och tittar ner i backen, sparkar på en sten, svär, muttrar lite över idioter
till bekanta och sparkar på nästa sten och sen tittar jag upp. 
Vid busshållplatsen står mina bekanta och skrattar så tårarna rullar och
magen får kramp. Snopet kliver man fram. Hasplar ur sig en ramsa om
att man minsan VISSTE att dom skulle stå där och så kliver man in
i bilen.

Numera har jag lärt mig att ett nej är ett nej, även om jag försöker
truga lite ändå. Men jag vet när jag ska ge upp.