marbor

Minns en gång när L (mamman) ringde mig och ville att jag
skulle komma över och fika.
Jag hade väl inte riktigt tid med det men hon tjatade på och
till sist så sa jag att jag skulle komma.
L hade diabetes och hade fått ett bensår (på foten) som inte
ville läka. Det hela slutade med att hon fick amputera halva
foten och efter det hade hon lite besvärligt med att röra sig.
 Lägenheten hon bodde i då var på bottenplan, men med balkongen
en liten bit från marken. För att katten deras skulle kunna ta sig ut
och in så hade dom ställt en planka från marken upp till balkongräcket
så han kunde ta sig in och ut den vägen.

När jag kom hem till L så satt hon i köket och stickade. På golvet bakom
henne låg ett badlakan på golvet och jag tänkte att det kanske var lite svårt
för henne att böja sig ner för att ta upp den. Snäll som man är så tänkte jag
att jag fixar det.
När jag böjer mig ner för att ta upp handduken så tjuter L i högan sky:
-Neeeeeeeeeej...låt den ligga! Lyft den INTE!

Hon berättade att katten kommit in med "något" litet djur och han hade lagt
det där på golvet. L som fick panik av möss, småfåglar och annat gottigt som
katten släpade in hade då kastat handduken över. För det vet ju alla....att
det som inte syns, det finns inte.

Jag hjälpte henne ut i vardagsrummet, gick tillbaka till köket och lyfte handduken.
Där under låg en harunge. Säkert bara någon vecka gammal. Katten hade väl, som
katter gör, släpat in den för att stolt visa upp sitt byte för matte :-)