marbor

Jag bjöd ut mig själv på restaurang en kväll.
Jag vet inte om man får göra det egentligen. Jag kände mig också ganska tveksam.
Jag hade inte varit riktigt sams sista tiden.
Jag tyckte att jag var så tråkig att ha att göra med.
"Men jag kan väl fråga i alla fall", tänkte jag. Jag svarade ju inte jag direkt.
Nej, jag tyckte inte att jag var värd att kostas på, jag kände mig som en dålig människa.
Men så tänkte jag: "Jag har ju bara varandra", och så gick jag ut i alla fall.

Det blev en underbar kväll. Jag åt god mat och jag delade en flaska vin, och jag var inte alls
tråkig att ha att göra med. Jag tror det berodde på att jag kände att jag tyckte om mig, och
därför kunde jag slappna av, vara mig själv och visa mig från min allra bästa sida.

Jag minns att jag sa: "Jag kan väl inte vara så dålig ändå om jag nu är som bäst när jag är mig själv".
Då skrattade jag för det tyckte jag var bra sagt. Sen skålade jag och småpratade.
Jag upptäckte sidor hos mig själv som jag knappt visste att jag hade.
"Får jag lov?" sa jag plötsligt, och det tackade jag inte nej till.
Som jag dansade den kvällen!
När jag kom hem framåt natten sjöng jag: "Ju mer jag är tillsammans ju gladare jag blir",
och jag tyckte att jag var riktigt rolig.

Sedan ställde jag mig framför spegeln i hallen och sa:
"Tack skall jag ha. Tack ska jag ha för en underbar kväll. Jag gillar mig.
Ja, jag ville bara att jag skulle veta det".
Sen gick jag och la mig. Och jag somnade riktigt lycklig.
Jag var nästan lite förälskad.
 Får man vara det egentligen