marbor

Har nyss tittat på"Fear Factor" på tv. Jag gillar det programmet.
Överlag så gillar jag de flesta typer av lekprogram. Ibland blir
jag nästan lite sugen på att vara med själv. Ni vet, man sitter hemma
i soffan och känner sig som stålmormor som fixar allt! Rubbet!
Allt är en barnlek, alla frågor är simpla.

Men nu är det så att jag vet ju, jag vet så väl, att minsta lilla småsak
blir oövervinnerlig när man har en kamera uppkörd i ansiktet, när man
har okända människor som ska titta och när man dessutom har kravet
på sig att vara rolig.
När det är så, då försvinner alla hjärnceller, då lägger hjärnan ner, musklerna
förtvinar och hjärtat nästan strejkar.

Jag vet att det är så. Jag har nämligen gjort dumheten att söka.

Det här är rätt länge sedan. Runt 1990.
Jag såg på tv att dom sökte folk till ett program som skulle heta "Tjocka släkten".
Man skulle utsättas för massor av roliga saker och spektakel.
Jag satt hemma i soffan och tänkte "Baggis"! så där kaxigt som bara
Stålmormor kan.
Jag skrev ett brev till Svt att jag och min syster Carina ville komma och prova.
Jag skrev mest för att kunna skryta med att jag faktiskt ansökt, men inte blivit
uttagen. Nu vart det inte så.
Efter några veckor kom ett brev från Svt. Att Carina och jag skulle infinna oss
på Svt i Stockholm för intervju och provspelning. Det jobbiga här var att nu var
jag tvungen att berätta för Carina att hon skulle på audition. Hon hade nämligen
inte en aning om att jag sökt. Jag trodde ju att det inte skulle hända något.
Carina tog det dock med ro, hon är en bra syster.

På vägen dit var jag cool lugn, Carina var nervös men samtidigt lite förväntansfull.
Vi kom in och det var ganska många människor där. Tjejer med systrar, bröder, fäder.
Grabbar med systrar, bröder, mödrar osv.
Efter en stund var det våran tur att gå in och intervjuas. Jag minns ärligt talat inget
alls av den intervjun. Total blackout.
När alla hade gått igenom denna första del var det dax för nästa. Då fick vi alla gå in
i en studio, sätta oss på stolar och varje par fick dra varsin lapp. På den stod ett
senario som vi skulle spela upp i en sketch.
Vi skulle spela bankkassörska och rånare. Jag var kassörskan.
Carina skulle råna mig på kassan, jag skulle svara emot, börja prata. Carina skulle
bryta ihop och berätta om sitt sorgliga liv varvid jag då skulle tycka synd om henne
och ge henne kassan.
Det vart katastrof. Carina försökte och försökte, jag stammada fram haranger som
"ehh" "ahh" "men" "va?" osv...totalstopp.
Nu skulle man kunna tro att förnedringen skulle vara över i och med detta. Men inte
då. Nu skulle vi minsann sjunga. Jaha då...Imse Vimse Spindel skulle vi alla framföra.
Men vi fick inte använda orginalmelodin.
Någon rappade, någon sjöng opera, någon gjorde en reagee av den...jag gjorde
pantomim-varianten, med undantag för något enstaka stammande.

Aldrig aldrig mera kommer jag att anmäla mig till något dyligt!
Aldrig aldrig mera kommer jag gnälla på deltagare som misslyckas!
Aldrig aldrig mera kommer jag att vara så kaxig som jag var då!