marbor

Har ni den senaste tiden tänkt på vilken ynnest det är att kunna
äta själva? Att kunna dricka det vi vill, när vi vill utan att först behöva
be någon annan om hjälp?
Har ni tänkt på hur vi tar det för självklart att kunna gå på toaletten
när vi vill, att kunna knäppa våra byxor och knyta våra skor.
Har ni tänkt den senaste tiden på allt det där vi gör utan att vi
egentligen tänker på det alls?

Ibland tänker jag på det. Och säkert kan man kanske klassa det
som någon form av yrkesskada. Men jag tror det är bra att vi ibland
har dom tankarna, bra på så  vis att vi kan känna oss glada och
tillfreds med det lilla...ja det lilla som kallas fungerande kroppar.

Jag är full av beundran för dom som är i den sitsen att dom är
beroende av sådana som mig. Vissa några timmar om dagen,
andra dygnet runt.

Tänk er att aldrig någonsin få vara helt ensamna och kunna göra
precis just det ni vill just då. Kanske vill ni ha möjligheten att kunna
sjunga högt och falskt utan att någon hör. Kanske vill ni ha chansen
att kunna rusa genom ert hem spritt näck.
Kanske vill ni bara kunna vara...i ensamhet...

Och så finns det dom som är berövade den chansen. Och dom klarar
det oftast galant. Visst tryter humöret ibland, visst kommer kanske ilskan
och sorgen ikapp emellanåt. Det måste den ju få göra.
Och vi...vi som är händer och fötter...vi måste kunna förstå, kunna gå åt
sidan eller stanna kvar och stötta...beroende på vad personen själv önskar
och vill.
Vi måste ha förmågan att vara lyhörda, att kunna förstå genom att bara se.
Ibland lyckas vi...ibland misslyckas vi...oftast blir det rätt bra i slutänden ändå,
även om det just i den stunden är motigt, jävligt, tröttsamt...men vi måste göra
det vi kan...för att kunna se det som inte alltid syns...läsa mellan raderna.