marbor

Jag kommer aldrig att glömma ögonen...och leendet.
Jag såg dom genom lokalen, över Black Jack-bordet.
Han stod där och log så vackert och när han fick syn
på att mina blickar drogs som en magnet åt hans håll
så glittrade det i hans ögon.
Han var den där mannen, drömprinsen som man aldrig
trodde man skulle få. Men han var där...mitt i livet.
Jag minns att jag vart generad när han kom på att jag
tittade i smyg.
Jag minns också besvikelsen som sköljde över mig när
jag efter ett samtal med en vän tittade tillbaka och han
var borta.
Besvikelsen la sig rätt fort och övergick till en kombinerad
svettighet och total genans. Han stod framför mig och sa:
-Hej, jag heter Leif...och så log han...
Jag stammade väl fram mitt namn och i nästa sekund satt
vi och pratade som om vi känt varandra i evigheter.

Vid 2-tiden sa mina vänner/kollegor att dom tänkte röra sig
hemmåt och frågade om jag skulle med.
-Du kan få sova hos mig, sa Leif...och så vart det.

Dagen efter körde han mig hem och efter det träffades vi så
fort vi kom åt.
Han och barnen kom jättebra överens och jag var så galet
förälskad i denne man.
Han hade en dotter som han avgudade och ganska snart var
även hon med i gemenskapen och vi fick en känsla av att vara
på väg att bli en "bland-familj"...och vi var lyckliga över det.

Jag vet inte riktigt vart förändringen kom in. Jag kände mig nervös
i hans sällskap. Det kändes som att något var helt galet och jag
kunde inte sätta fingret på vad det kunde vara. Vi hade det ju så
bra!
Leif märkte nog också att jag inte var riktigt bekväm och han började
hitta på ursäkter till varför jag inte kunde komma in till stan eller varför
han inte kunde komma ut till mig.
Det hela rann ut i sanden efter 3 år.

Några år senare vaknade jag mitt i natten av att jag hade panik i
hela kroppen, och jag hade drömt om Leif.
Jag kände att något var helt galet...och jag gjorde allt jag kunde för
att få tag i honom. Till sist var jag så desperat så jag satte in en
annons i Aftonbladet.
Han ringde mig den natten efter att annonsen kom ut...och han
kom hem till mig.
Vi pratade länge och han berättade att hans mamma dött i cancer
en vecka innan min mardröm. Det var en otäck känsla...
Jag fick också en otäck känsla av att se Leif...han såg sliten ut.
Rastlös, orolig och nervös...jag kunde inte sätta fingret på vad det var.

Några år efter det fick jag samma panikkänsla igen...denna gången
fick jag inte tag i Leif, men hans dotters mamma berättade sanningen
för mig och jag kände mig så grymt naiv.

Leif hade hela tiden då vi umgicks gått på droger. Det var bland annat
på hasch. Hon sa att han ändå haft långa uppehåll under åren vi umgicks,
men tydligen kunde han inte klara sig utan.
Och jag...jag hade inte märkt något alls..eller så ville jag inte...
Idag finns han tydligen ca 10 mil bort...drogerna har tagit
överhanden och han har till och med slutat
umgås med sin dotter...
men jag vill inte veta mera än så...det räcker...

Han var och är trots allt min stora kärlek. Den där man får uppleva
en gång och med lite tur en gång till. Jag hoppas iallafall på det.
Att jag ska hitta en man som jag känner den där akuta, brinnande kärleken
för...tills dess väntar jag...



(Ett av mina få utlämnande inlägg...hanteras varsamt)