marbor

Kom hem för en stund sedan efter att ha varit iväg
med Hille och tjejerna för ett dopp.

Vi åkte till Strand, där jag gick i simskola som liten.
Då var det en väldigt stenig botten, kanske därför
man lärde sig simma så fort :-)
Idag är det mera sandigt och lite mera ordning på
det stället.

Tyvärr föll all skugga över stranden, och bryggan var
inte ilagd. Så vi frös redan när vi kom ner.

Men ungarna badade. Själv vadade jag i en liten bit
mest bara för att kolla läget. På onsdag blir det
premiärdopp då jag ska iväg till en större badplats
med en jobbarkompis.

Men...jag kollade temperaturen med dom modiga
som vågade sig i. (Alla under 140cm)
 Och enligt dessa säkra källor är badtemperaturen urvarmt...
eller skitvarmt...vilket nog är samma sak.

Så nu vet vi...

Den här bilden ligger från och med idag på sonens facebook-sida :-)

Igår vart jag stalkad av ett telefonnummer.

Första gången dom ringde, då missade jag. Så jag kollade
upp vem det var som ringt via 118100.
Fick då fram att det var : Spärrservice i Stockholm.

Alltså, jag behöver inte dom. Jag har ett endaste, ynka litet kort
och det är mitt Maestro-kort till minuten. Jag klarar mig alldeles
utmärkt med det endaste, ynka lilla kortet.

Och skulle det enda, ynka lilla kortet försvinna, ja då ringer jag
till banken och spärrar...direkt...

Tada!!! Ett samtal!!! Klart!!!

Precis den tjänsten som Spärrservice erbjuder, den har jag fixat
alldeles själv.

 Och ja just ja...dom har ju nyckelbrickor också. Ni vet
"Hittelön till upphittaren, lägg i närmsta brevlåda"-brickor.

En sådan fick jag med posten härom dagen.
Stod GRATIS I 6 MÅNADER på lappen man skulle skicka in.
Den kastade jag.

Alltså visst är det en schysst tjänst dom har. MEN om man vill säga
upp den så är det visst inte den lättaste saken i världen. Och jag gillar
lätta saker i världen.

Så nej tack Spärrservice. Ni kan sluta ringa nu.
(Det vart totalt 5 påringningar igår...något desperat av dom tycker jag)

Såg på vädret nu ikväll.
Strålande sol hela helgen och upp till 30 grader.

Kan det bli bättre?

JAAAAAAAA det kan det!!!

Det fortsätter HELA nästa vecka och då...

då....har lilla jag SMS-TER :-)

Huvudet far hit och dit. Det är svårt att pricka rätt.
- Du borstar ju inte som du brukar!
- Jag borstar som jag alltid gjort och du har varit nöjd.
- Nej det gör du inte.
- Varför skulle jag plötsligt ändra teknik när den jag har funkar?
- För att du inte vill borsta mina tänder. Du hoppar över.
- Men jag har ALDRIG slarvat med dina tänder, jag gör ju som
jag alltid gjort.
- Nej det gör du inte, du gnuggar på samma ställe hela tiden.
- *suck*
- Du har väl fått hjärnblödning.


Ja ja...jag kan inte borsta andras tänder. Jag har visst
fått hjärnblödning.

Och igår var det då dags för yngsta sonens läkarbesök.
Han har varit rätt skonad från att hälsa på hos doktorn.
Konstigt egentligen eftersom han är den aktiva sonen.
Han är den som spelat fotboll och innebandy i många år
men har haft turen att klara sig undan större skador.

Igår när jag precis lagt mig under filten i soffan för att
se en film så får jag ett sms av sonens flickvän.

"Han är på akuten, kan du komma hit"

Det var bara att kasta sig upp, av med mysbyxor och iväg.
Han låg där inne på akuten på en brits och det var länge
sedan jag såg honom så ynklig, skrutten.
Han hade hög feber, ont i halsen och ont i benen.

När sköterskan kom för att visa in oss på ett rum där
han kunde få vila så trodde jag han skulle rasa omkull,
vart rädd för att benen skulle vika sig på han.

Han fick krypa upp på britsen, jag baddade med en kall
papperstrasa i pannan och han somnade till sist.

Dom tog en massa prover, läkaren kollade igenom öron,
näsa, hals. Han lyssnade och klämde.

När proverna var klara så visade dom på en mykoplasma-
infektion som tydligen kan ge lunginflammation om man har
otur.

Nu ligger han hemma, äter en kraftig penicillinkur och försöker
krya på sig. Och så får man bara hoppas på att en annan
klarar sig, men det ska jag väl göra.

Min andra son är den som tillbringat mest tid på sjukhus.
Men inte ens han har lyckats åstadkomma ett vanligt, simpelt
brutet ben.

Första gången han åkte in var han runt 10 år. Han hade gått med
kraftig huvudvärk länge. Jag och hans pappa trodde det var psykiskt
eftersom sonens farbror hastigt gått bort och det här var i samband
med begravningen.

Sonen hörde när jag pratade med pappan i telefonen och sa att om
det inte gick över så skulle vi kontakta läkare. Dagen efter gick han
och en kompis till honom själva upp till vårdcentralen och fick en tid
dagen därpå. Han fick mycket beröm för att han tagit sig dit själv.

Väl där så fick han göra grimaser, han vart stucken med nålar i ansiktet
och fick diverse frågor.
Till sist gick vi därifrån med en remiss till akademiska. Jag ringde genast
till grabbens komis mamma, som var läkarsekreterare och frågade var allt
på remissen betydde. Fick reda på att dom skulle ta en massa blodprover,
benmärgsprover och göra en skiktröntgen av skallen. Inte sjutton vart jag
mindre nervös av att få veta det.

På akademiska togs alla prover, dom var allesammans fina och bra, utom
benmärgsprovet som visade på kraftig borrelia med penicillinkur som följd.

Ett par år senare får samma son väldiga magsmärtor. Jag ger honom alvedon
men det ger inte med sig. Ringer då ambulans och vi får åka till sjukhuset i
Enköping. Där får jag en rejäl utskällning för att jag gett honom alvedon. Får
reda på att det ska man absolut INTE ge till personer med buksmärta eftersom
det försvårar diagnosen.
Vi får ligga kvar över natten och på morgonen kommer en överläkare och säger
att dom ska röntga hans tarmar då han misstänker "tarminvagination". Men han
är lite tveksam till det ändå eftersom det vanligtvis bara drabbar pojkar under
3 år och min kille var ju 12. Senast läkaren varit med om att ett så stort barn hade
den åkomman var på 70-talet, och nu var det ju 1999.

Dom röntgar och visst hade han rätt läkaren. Dom åtgärdar det hela genom att
pressa in 2 liter kontrastvätska i tarmen på ungen så dom trycker isär tarmarna
och POFF...så andas grabben en djup suck och all smärta är över.

Tarminvagination innebär att tjocktarmen "matar in" tunntarmen i sig och då blir
det ju tvärstopp.

Inte nog med det, ca 2 månader senare får han samma hemska smärta igen.
Ringer ambulans och hamnar nu på barnmedicin på akademiska. Jag förklarar
där för läkaren vad som hänt tidigare och läkaren kontrar med:
- Inte då, sånt får inte så stora barn.
- Men det finns röntgenbilder i Enköping, säger jag, ring dit!
- Behövs inte, för så stora barn får inte sånt.

Jag blir vansinnig och gapar och skriker åt läkaren att han kan fara åt fanders,
att han kan ta dit en kompetent läkare istället som fattar vad jag säger.
Läkaren går iväg och en sköterska kommer fram.
- Du vet att det där var överläkaren på barnmedicin va?
- Det skiter jag i, svarar jag.

Men denna gången var det blindtarmen som försvann. Troligen en komplikation
av all kontrastvätska.

Jag har haft en ganska stor tur med mina barn satt jag och tänkte
på igårkväll.
Det är inte ofta dom har hamnat på sjukhuset, och aldrig någonsin
med brutna armar eller ben. Men dom har hamnat där, det har dom.
Alla tre.

Först var det stora grabben när han var ca 3 år. Jag stod i duschen
och han satt i köket och ritade. När jag kommer ut i hallen och kikar
in i köket för att kolla vad han gjorde så vart jag rädd.
Där står han, på en stol som han dragit fram till kylskåpet som vad öppet.
Jag hade alla mediciner högst upp i facket på dörren, allt enligt tips
och goda råd ifrån barnavårdscentralen.
Men vad gjorde det? Han kom ju på att man kunde nå det ändå.
Han hade sörplat i sig:

1 flaska med AD-vitaminer.
½ flaska med alvedon.
Och drygt ½ flaska med Bricanyl.

Jag ringer till BVC och dom ber mig komma upp dit medesamma. Så på
med kläderna, snabbt som attans. Ner med grabben (som faktiskt mådde bra)
i vagnen och så iväg.
När vi kom fram fick han kräk-saft...inget hände.
Jag provade med fingrarna i halsen på han...inget hände.
Mera kräk-saft...nada

Nu börjar grabben himla med ögonen, hjärtat slår så hårt och fort att man ser
det ovanpå tröjan och han vill hela tiden somna.
Vi blir tillsagda att ta oss till Akademiska i Uppsala, vi ska få åka taxi dit.
Grabben får under inga omständigheter somna, vilket nu är en omöjlighet,
han somnar hela tiden. Men då får jag tillåtelse att nypa mitt barn, gärna hårt
så det blir blåmärken, bara han reagerar.
- Men vad gör jag om han inte reagerar? Frågar jag.
- Ja, säger sköterskan och blir tyst en stund, då får du nypa hårdare.

Ok...tryggt...in i taxin, mot Uppsala i värsta snöstormen.
Resan tar 1½ timma och grabben somnar hela tiden. Hjärtat pickar och tröjan
reser sig vid varje slag. Om han öppnar ögonen så hittar man dom någonstans
långt bak, högt upp under ögonlocket.
Vi kommer iallafall fram, han ska få magpumpas eftersom han inte kräks.
Men precis när jag ska lägga han på britsen så kräks han över hela mig. Först
då ser jag att min tröja är både ut-och-in och bak-och-fram. Spela roll...

Vi blev kvar i Uppsala i tre dagar. Sen var han pigg igen.
Men jag lärde mig att ställa medicinen på ställen där han inte kunde nå dom, +
en bit till ...uppåt...

---

Igår hamnade yngsta grabben på akuten...skriver om det sen

Han är hemma igen...

Som säkert väldigt många föräldrar har jag ibland
haft känslan av att ha varit en dålig mamma.

Känslan var mera frekvent då när killarna var små
och jag levde ensam med dom.

Jag kände aldrig riktigt att jag hade den tiden som
dom behövde, att dom fick göra det dom ville.

Jag kände att jag begränsade dom, att jag var sur
och arg mest hela tiden.

Jag kände att jag behandlade dom orättvist, att jag
vart arg i onödan.

Jag kände mig som en dålig mamma när dom inte
hade samma möjligheter som sina kamrater.

Jag kände mig värdelös när man veckan innan
barnbidraget knappt hade mat hemma.

Jag kände mig otillräcklig när dom faktiskt ibland
inte ens fick äta sig mätta vid varje mål.

Jag kände att det var bara jag som var en sådan
usel mamma.

I efterhand vet jag att det var många som hade det
så. Särkskilt dom ensamstående föräldrarna.

I efterhand säger mina barn till mig att jag var en bra
mamma.

I efterhand säger ena sonen "Du är en ängel mamma
som orkade med"

Det lättar lite när man ser och hör sådant, även om det
är svårt att ta in eftersom man så länge känt sig så
dålig.

Men så läser man en artikel och inser att man kanske
inte var så hemsk trots allt.

Gårdagen var tung. Men det gick.
Somnade rätt så ovaggad igår och vaknade imorse med ett ryck.

- Mamma, var det till Öland Robin skulle?
- Ja eventuellt.
- Någon har blivit mördad där!

Jag studsar upp, sätter mig vid datorn och läser att jomen visst,
någon har fallit vika för kniven...hemskt...
Men det var inte Robin. Dom åkte aldrig till Öland utan stannade
kvar i Jönköping hos bekanta.

Jag la mig ett par timmar till innan jag klev upp och drog igång
tvättstugan. Rätt så välbehövligt kan jag säga!
Att jag aldrig lär mig att det kan vara lagom att boka iallafall en
dag i veckan, istället för varannan eller var tredje. Så mycket
lättare det skulle vara. Och mycket mindre tvätt varje gång.
Men jag kanske lär mig...så småning om.

Mamma kom upp på fika sen och KOLLA vad hon hade med sig




Jag fick midsommartårta trots allt :-) Vart jätteglad.

Och hon har lovat att baka vallmofrallor till mig i nästa vecka.
Gullemamsen :-)

Vi var upp och gav Sir Selma mat. Han är så rolig den katten.
Pratar och pratar och följer efter en som en hund. Visserligen
så är han ju inte van vid att vara ensam så det kanske är därför.
Ska förbi och umgås lite med han innan jobbet tänkte jag.



Idag känns det faktiskt riktigt bra :-)

Varsågoda!

Det måste väl ändå vara skönt...att få veta...



..att det inte är  bara här det kan vara dåligt väder till midsommar!

Nu vart ni gladare va :-)

Önskar er en riktigt fin midsommar...trots allt....eller just därför...:_)

Sov till halv elva idag. Vaknade av att sonen ringde.

Han och tjejen ska fira midsommar i Jönköping så jag ska
vara kattvakt. Han ville komma förbi med nyckeln.

Mår mycket bättre idag än igår. Skönt att det inte verkar vara
något långvarigt. Har varken tid eller lust att vara sjuk.
Men med min vanliga röta så ligger det väl och gror och så
smäller det till lagomt till semestern. Skulle inte förvåna mig
alls.

Hille och en jobbarkompis till mig kom förbi på en fika. Skönt
att få prata bort någon timma i tristessen.

Hungrig är jag också, men har ingen lust att gå till affären
eftersom det regnar nu igen. Så idag blir det korv och makaroner.
Det duger...men jag är lite less på just makaroner och har väl
varit det i rätt många år.
Anledningen är att äldsta sonens pappa åt det 7 dagar i veckan
när vi var tillsammans. Han gick på friidrottsgymnasiet i Falun och
hade fått lära sig att pasta var bra... och då trodde väl han att man
skulle äta det jämnt. Enda variationen var om det vart korv eller
köttbullar till.

Vad har ni planerat inför midsommar?
Ge mig lite fina tips och idéer så jag kan drömma mig bort med dom
imorgon när jag jobbar hela dagen.

Mådde fortfarande skit när jag klev ur sängen.
Huvudet värkte dessutom.

Men jag tänkte att kommer jag bara upp så blir det nog bättre.

Sen tänkte jag att kommer jag bara ut så blir det nog bättre.

På väg till jobbet så tänkte jag att kommer jag bara dit och igång så blir det nog bättre.

Vem försökte jag lura?

Nu är jag hemma igen och mår lika dassigt fortfarande.
Skulle ha tvättat ikväll men har skjutit upp det tills på lördagmorgon.
Måste piggna till tills på fredag. Har långpass då.

Nu ska jag nog ta och dö lite i soffan...en stund...

Ännu en dag i raden...
Började med att jag mådde illa när jag vaknade. Ja jag mådde
illa redan igår när jag la mig, men det försvann inte inatt som
jag hade hoppats.
Inget sånt där kräk-mående utan mera irriterande, småmolande.
Och nej...no mens on the run...

Nåja, jag åkta och jobbade. Idag jobbade jag med en tjej som
är hos oss som sommarvikarie för andra (eller om det är tredje)
året i rad. En jättegullig tjej som vi verkligen saknat. Hon har varit
i Italien och Norge och jobbat med travare. Men nu var hon less
på det, längtade hem och har kommit in som sommarvikarie.
Riktigt roligt var det för jag gillar henne verkligen.

Syrran kom och mötte upp mig på jobbet strax före 13 när jag slutade.
Vi åkte raka vägen ner för att träna. Det började bra, eller tja det dög.
Fick inte upp tempot idag heller på rodden. Alla maskiner kändes
tunga, tyngre än vanligt.
Mitt i allt sammans så ringde svågern och avbröt vår träning, men vi
åker ner imorgon och kör ordentligt istället.
Så jag åkte hem, gluttade lite på nätet, diskade och åt mat. Sen tog
all energi tvärslut. Det var som att springa in i en vägg.
Eller kanske inte springa, så fort gick det väl inte, mera som en
glidtackling in i väggen...sakta men säkert....jomen...



OBS Känsliga läsare varnas. Otäck bild! (Visst er'e så dom säger???)

Nu har jag legat på soffan och sett en film. Skulle kunna skutta i säng
vilken minut som helst, men tänkte att jag skulle hålla mig vaken en
stund till. Halv nio är det något tioårs-jubileums-parlamentet-program på
tv som jag tänkte kunde vara skoj att se.

Hur har ni haft det idag? Regnfritt? ( Det var det här iallafall)

Igår gick stor del av dagen ut på att vänta ut regnet
så att jag kunde GÅ och handla istället för att SIMMA.

Jag loosa...skåpen förblev tomma

Idag gick en stor del av dagen ut på att vänta ut regnet
så jag kunde GÅ och handla istället för att SIMMA.

Jag loosa...fick vada mig ner till affären. I motvinden kom
allt vattnet rakt emot mig så jag fick köra frisim.
Men handla var tvunget. Skulle ha hem sönerna med
respektive på middag.

Nåja, jag kom både till affären och hem. Visserligen
dyngsur men vad gör lite vatten...egentligen?

Väl hemma så fixade jag till köttfärssmet med persilja
som jag skulle göra järpar på. Skulle först göra biffar
med köttfärs, fetaost och soltorkade tomater som syster
tipsat om. Men jag vart lite nedröstad...soltorkade tomater
är tydligen ingen höjdare om man är född på 80-talet.
Så då vart det persiljejärpar istället.

 Jaha...så stod jag då med smetbunken och stekpannan
och började göra järpar... kan säga att det sket sig direkt.
Jag vet inte vad jag gjorde för fel men det gick inte att vända
på dom utan att en lagom stor järpe vart till 75 väldigt små
järpar.
Jag gav upp efter en stund och gjorde biffar istället.



(Så här BORDE dom ha blivit, men inte i min värld)

Sen ringde yngsta sonen och sa att dom inte skulle komma
(Nellies husse) eftersom hans sambos syster vart mamma
igår...:-) så dom skulle åka och sniffa bebis istället vilket jag
mycket väl förstår.

Kvällen bestod sen av mat, prat, fniss, tv brottning och kramar.
Mellansonen är en riktig mammagris och han är den som alltid
varit mest för att kramas med mig. Antingen så tycker han helt
enkelt bara om sin mamma eller så smörar han...*S*...(skojar)

Han brukar säga att jag är en ängel eftersom jag stått ut med
att vara ensam mamma till tre ligister, fast där tar han i lite, så
ligistiga har dom faktiskt inte varit.

Nu är det dax för sängen. Har två veckor kvar att jobba innan
semestern. TVÅ VECKOR!!! :-)

Vill bara knyta an till tidigare inlägg. Om ungdomar,
alkohol och fylla.
Det behövs så lite.
Det räcker med ett gräl.
Det räcker med ett enda slag.

Det behövs så lite....om dom bara kunde förstå...

Klick 1 (lyssna på ljudbildspelet också)

Charlie Caper vann talang...om det nu undgått någon :-)

Själv tycker jag att han är helt strålande bra!

Men det bästa jag sett med honom hittar ni om ni klickar
på bilden.
Det är en liten bit in i filmen och i handen har han en
läskburk.

Fantastiskt!
'

Jaha...studentfirande...
Skönt på något vis att så här i efterhand veta att man slapp eländet.
Jag tog ju liksom aldrig studenten eftersom jag var smart nog att
bli med barn sommarlovet efter nian....tajming liksom.

Nu ser jag vad jag missat om jag ställer mig på balkongen och
kikar ut. Eller nåja, faktiskt räcker det gott med att sitta inne med
stängda dörrar och fönster och bara lyssna på det.

Fattar inte att dom orkar gå ut ens när det regnar som det gör.
Varför inte sitta inne, dricka varm choklad, spela monopol och
bara umgås till tonerna av Sven-Ingvars. Vad är det för fel på det
liksom?

Nej då, här ska man vara ute i regnet och skråla. Man ska kasta
glasflaskor i backen och helst då i takt till någon dunka-dunka-polka.
Dessutom ska man också stå  i regnet, med sminket rinnandes
utefter kinderna, i en kortkort kjol, trasiga nylonbyxor och ett linne
som visar mer än om man hade varit utan.

Och när man står där så ska man yla om hur syyyyynd det är om en.
Att HAN inte fattar något alls. Ja HAN är till och med en idiot just
idag får jag veta. Det talar hon tydligt om för dom securitasvakter
som lockats hit  (i tron om att få festa kanske?).

Nej jag ska inte göra mig lustig över dom. Faktiskt tycker jag synd
om dom. Jag menar, tänk om dom visste redan på förhand hur det
skulle bli. Många vuxna är faktiskt rätt duktiga på att tala om det för dom,
för "dom har minsan varit med förr"...men säg den vuxensträvande
tonåring som ens lyssnar på dessa mossiga stofiler? Ja och lyssnar
dom så gör dom det enbart för att sedan kunna säga "Du fattar inte
ett skit...jag kan ta vara på mig själv"

Nu vill jag inte med det här dra alla över en kam. Det finns ju faktiskt
dom som har det riktigt roligt och trevligt och som minns det med glädje
i efterhand. Men dom bor inte nedanför min balkong just nu...

Usch...ja jag tycker synd om dom....och VEM har gett dom spriten?

Ah det är så man kan gråta!
Ingen tycker att jag ska ta bort mina nätter. Vad är ni för ena
människor? Va? :-)

Jag ska klura lite mera på schemat. Jag förstår ju hur ni
menar. Och delade turer...nej det är inte heller någon
höjdare. Men jag har lite tid på mig att få till det bra.
Kanske bara ta bort ena vecka med nätter?
Jag är väldigt kluven till dessa nätter.
Visst, det är inte alls så illa att kunna sitta och se på
film en hel natt och dessutom få betalt för det.
Men när mina nätter är klara så tar det sån tid innan
jag känner mig som människa igen.
Jag är ju ingen nattmänniska alls. Är den typen som kan
gå ifrån en fest klockan 23 bara för att få sova.
Och dom timmar jag har hemma i vaket tillstånd mellan
passen dom flyter förbi som i en dimma. Ingenting blir
gjort alls.



Idag hade jag stora planer för min dag. Det var mycket jag
hade tänkt mig att göra. Och vad har jag gjort?
Fråga inte är ni snälla...

Men jag SKA ta tag i disken...det ska jag.
Och så SKA jag laga mat...jo det också...

Kroppen är inte riktigt med mig idag. Kan inte sätta tummen på
vad det är som inte är ok heller. Känner mig bara degig, slö och
olustig.